niieminen

i mina öron spelas Emmas låtar upp.
vi har alltid varit olika tänker jag
& saknar henne lite mer än nyss.
medan hon får blåsor på fingrarna av gitarrspelandet
så krampar min vad efter en fotbollsmatch.
men, vem har sagt att lika barn leka bäst?

att jag lever mitt liv
med träningskläder och kalenderplanering
i Jönköping
 spelar ingen roll
för
under tiden skriver hon musik om
berusade nätter och kärlek
i ett källarrum med vackra målade tavlor
under en hög egensydda klädesplagg
i Kalmar.
men, när vi träffas existerar inga avstånd.

då handlar det om att göra ingenting tills samvetet tar över,
att skratta tills magmusklerna bildar rutor
och att prata tills munnen inte orkar mer.

hon är det enklaste jag har
och 
just därför är hon är en av de allra bästa.