niieminen

det har varit kall och frisk luft idag. 
& det är dagar som denna som jag längtar hem, hem till Figeholm
okey lite skev är jag kanske men jag saknar skogen,
lugnet, trädgården och ni vet den där känslan av att få vara precis hur man vill,
helt ensam.
näe det går inte här, våren är liksom bäst hos mamma&pappa.
eller nej , äsch det är fridfullt på gatan helt enkelt (:

idag har jag tvättat. jag satt i tvättstugan i TRE timmar !
det var inge vidare roligt kan jag tala om,
men jag gjorde faktiskt nästan klart naturarbetet  och sen läste jag i min bok.
jag borde egentligen ha pluggat annat, men jag gjorde ju faktiskt en bra gärning.

sen var det träning - först löpning och därefter brottning.
jag vet inte men det var skönt att springa idag.
jag gillar det här vädret. det är bandyväder och bra luft.
okey nu låter det som att jag är värsta bra men det är inte det jag menar
men jag har tänkt på det när jag springer;
det är typ enda gången där jag verkligen, verkligen kan pressa mig själv till max.
när vi springer i de förbannade backarna så vill jag bara komma upp så fort som möjligt,
jag vill lämna lyktstolpe efter lyktstolpe bakom mig och
jag hatar att höra någon andas efter mig.
det värsta jag vet är att bli omsprungen
& jag har nog aldrig känt en sådan tävlingsinstinkt förut.
men det är för det mesta bara på fyspassen jag känner så, det är där vill jag vara bäst -
det borde liksom vara bättre om jag upplevde det så tisdag o torsdag.
men iallafall, nu har jag kommit ifrån ämnet.
det jag ville ha sagt var att kroppen har en förmåga att bevisa för hjärnan att den har fel.
innan jag börjar röra benen upp för backen tänker jag att jag ska löpa hundra procent hela vägen från start.
sen så börjar jag och känner att jag verkligen springer så fort jag kan,
men då hör jag någon andas bakom mig och jag blir rädd att hon ska komma ifatt
och då kan jag öka, då helt plötsligt inser jag att jag kan springa lite fortare,
låta benens frekvens bli högre och jag presser mig uppåt i allt snabbare takt.
när man sen är uppe och framme , inser man att det var tur att det inte var längre -
då hade huvudet sprängts.
för det har ni märkt tror jag, eller så fungerar i alla fall jag,
att när man springer lite för fort för en själv egentligen, när man pressar sig till det yttersta -
då blir det ett himla tryck i huvudet och det känns som om öronen ska sprängas
och kragen på tröjan ska strypa en tills man kvävande dör.
jag gillar den känslan på något konstigt sätt.
jag tycker inte om att springa, jag tycker bara det är skönt att plåga sig själv ibland.
jag tror jag behöver avreagera mig på det sättet för,
det är efter sådana träningar man kan gå hem med gott samvete och
försöka förstå att det faktiskt går att ge mer än max.
man kan mer än vad man tror.

fast en sak är lite dum faktiskt , det är ju inte löpning jag håller på med.