niieminen

 jag har börjat förstå att det aldrig mer blir som förut.
men jag har fortfarande svårt att acceptera det.

jag antar att vi har annorlunda liv nu
& det verkar som att det är alldeles för olikt
för att det ens ska gå att träffas två gånger om året för att höra hur dagarna ser ut.

 jag antar att vänner kommer och går,
jag trodde bara inte att vi skulle kunna tappa varandra så extremt.

för två år sedan fanns det inga ord
idag har orden ingen betydelse,
tystnaden talar sitt tydliga språk ändå.